Gastric bypass - definitivt inte för mej.

0kommentarer

För några dagar sedan pratade jag med en väninna som gjort en gastric-bypass för några månader sedan. Jag frågade hur mycket hon har gått ner sedan operationen. Hon hade gått ner 35 kilo sedan hon, innan operationen började äta modifast. Där hon opererades äter man modifast som är en måltidsersättning, i två veckor innan operationen för att gå ner lite i vikt men främst för att vänja sig med att äta i flytande form. Hur som helst så vägde hon 142 kilo innan hon blev opererad så alla förstår ju att det var nödvändigt för henne att gå ner i vikt. Och jag är mycket glad för hennes skull. Många skulle nog tro att jag är avundsjuk på henne men det är jag inte.
Jag blev nämligen själv tillfrågad om en gastricbypass för några månader sedan när jag var hos min läkare. Jag tackade vänligt men bestämt nej. En operation för mig är att gå förbi det verkliga problemet och bara "fuska". FÖR det tog inte ett år för mig att gå upp i vikt och det kommer inte att ta ett år för mig att gå ner i vikt heller. Jag vill komma åt det verkliga problemet till min viktuppgång genom terapi, kostomläggning och mer motion - inte genom en operation.

Det jag nu vill komma fram till med samtalet som jag hade med min väninna var något hon sa. Hon sa: nu känns det inte helt overkligt att komma under 100 kilo. Jag blev extremt provocerad av det. Det är klart som f*n att det inte är overkligt för henne att komma under 100 kilo och det ganska snart...MEN behöver hon kämpa för det???? NEJ. Det enda hon gjort är att lägga sig på ett operationsbord, bli opererad och äta mycket små portioner. Vad är det som är så svårt med det då? Inget. Det är det här jag menar med att fuska. Tänk om det gick att fuska sig upp i vikt också. Okej, jag vill gå upp 70 kilo, jag opererar in 70 kilo fett å sen är jag en fet, överviktig människa på ett litet kick....var det så det gick till att gå upp i vikt???? Vem går upp 45 kilo på ett år????

Ja, jag vet att det finns de som går upp 45 kilo på ett år men INGEN jag känner har gått upp i vikt så snabbt utan har tagit fem kilo här, tio kilo där och så vidare. Det har tagit tid att gå upp i vikt så varför får det då inte ta tid att gå ner i vikt och göra det själv? Eller åtminstonde prova själv....

Jag blir provocerad av den här operationshysterin som är nu i vårt land. Det är så fruktansvärt många som opererar sig istället för att de får hjälp med kostomläggning, motion och terapi. För vem känner en lycklig tjockis???? Inte jag i alla fall och jag känner några stycken. Ingen av dem jag känner är nöjd med sin kropp eller en helt igenom glad tjockis(tyvärr finns det ju många smala som inte heller är nöjd med sin kropp men det är en helt annan sak som inte behöver tas upp i det här inlägget). Tyvärr så kan jag bara säga att operationshysteri är precis vad det är. En väninna till mig har också blivit erbjuden operation. Hon funderar fortfarande om hon ska göra den eller inte. På sjukhuset hade de sagt att hon var en "perfekt" kandidat för operationen. Det provocerade mig också. Det man sa till henne var att eftersom hon har stressrelaterad fetma och hatar att motionera så klassades hon som en perfekt kandidat för ingreppet. Hur tänker man inom sjukvården då? Jag bara undrar... Är det inte meningen att alla tjockisar ska lära sig att motionera, äta rätt och allt annat som man måste göra för att hålla vikten sedan? Varför räknas man som en perfekt kandidat för ett ingrepp som förmodligen är stressrelaterat? Borde inte hon då få gå på stresshantering innan man ger henne en operation? Och borde inte sjukvården ge henne motion på recept som en första åtgärd innan man gör ett kirurgiskt ingrepp i kroppen? Jag fattar inte hur sjukvården tänker när man inte tar tag i den bakomliggande orsaken till fetma innan man ger folk en operation.

Men känn er välkomna att förklara för mig! Och kom då inte med att alla värden i kroppen blir bättre, en snabb viktminskning är bättre än en långsam viktminskning, bla bla bla bla.. Kom med något riktigt bra argument så ska jag lyssna och kanske till och med förstå hur sjukvården tänker när man påstår att man hellre opererar än tar tag i problemet på riktigt..

Jag hoppas att ni förstår vad jag menar när jag skriver om operationshysterin. Jag förstår inte hur sjukvården tänker när de tycker att ett kirurgiskt ingrepp är det främsta vapnet mot fetma. Jag tycker att man ska göra något åt de bakomliggande problemen först och ge motion på recept, sikta på att komma åt den verkliga orsaken till viktökningen från första början. Av alla mina vänner som är överviktiga och jag lovar, jag har några stycken, så har ingen av dem, å inte heller jag, någon bakomliggande sjukdom som är orsaken till övervikten. Finns det däremot en sjukdomsbild bakom en häftig viktökning kan jag tycka att operation är okej men har man ätit sig till sin övervikt i kombination med för lite motion, ja, då tycker jag att det finns andra saker att ta till först. Operation är inte det första man ska erbjudas när man som överviktig traskar in på sjukhus, vårdcentral eller andra sjukhusrelaterade ställen...

Kommentera

Publiceras ej