Det är så otroligt frustrerande att ha influensan. Den gör att jag inte har kunnat träna på två veckor och som det känns just nu kommer jag inte att kunna gå dit förräns nästa vecka. Men det är ju förstås viktigt att jag blir frisk ordentligt nu så jag får börja ta i tag i träningen igen. Den 2a april ska jag börja en kurs. En kurs i jogging och olika tekninger som man kan använda sig av. Eftersom jag inte är en van joggare så tror jag det kan vara bra för mig.
Jag ser fram emot det väldigt mycket.
Jag känner att jag verkligen vill lyckas den här gången. Jag vill nå mitt mål!
Long time no see....
 
Det var länge sen jag skrev här. Det har hänt mycket sen jag skrev sist å egentligen ingenting. Förutom att jag fått ett nytt jobb som jag älskar!
Med allt som jag skrev om förra gången har det varit framgångar på de flesta områden men det är fortfarande mycket att arbeta på
.
Med  vikten har det inte alls gått bra. Jag har varit upp i en toppnotering på 104, 4. Hemskt! Den toppen var för 11 dagar sedan. Sen dess har det i alla fall hänt lite. Jag hade idag gått ner till 100,7 vilket känns jättebra.
Jag har nu beslutat mig för att ha ett mål att gå ner två kilo i månaden fram till min födelsedag, om jag lyckas(vilket jag faktiskt tror jag kommer göra) så ska vågen stå på 78. Om jag hade börjat på min födelsedag förra året så skulle jag idag ha haft en vikt på någonstans mellan 98 och 96 men det kom en jul däremellan och lite andra jobbiga saker, och eftersom jag är en tröstätare så har jag någonstans gett mig själv tillåtelse för frosseri - uppenbarligen. 
Kostmässigt har jag börjat med LCHF igen, nu efter nyår och jag har slaviskt varit LCHFare i en hel vecka nu. Förra lördagen var jag iväg och handlade allt för två veckor - ja, utom grönsaker och färskvaror av andra slag. Jag har en matlista för två veckor som jag följer och det är väldigt bra att ha eftersom det är så mycket lättare att komma hem och veta vad man ska laga för mat. Jätte bra.
 
Relationsmässigt tror jag att jag har kommit en bit på väg, jag tror jag börjar inse vad som måste göras men att ta beslutet är jättesvårt. Men det ska göras. Snart.
 
Jag tror min viktresa nedåt kommer att gå bättre den här gången. Jag har nämligen börjat på ett gym som är så extremt dyrt att man inte har råd att inte gå dit. Jag har en PT där också som jag ska träffa om 20 dagar, då har vi vårt första pass inbokat. Tänkte att jag kanske skulle kunna väga under 100 kg tills dess. Skulle vara hur skönt som helst att vara tvåsiffrig igen.
När våren är här och man kan gå ut utan att bryta benen av sig på isfläckar så ska jag börja jogga igen. Jag känner ibland att kroppen vill springa! En härlig känsla!
 
Jag har två vänner som stöttar mig i min viktresa vilket jag är evigt tacksam för. Jag ser fram emot 2013 med tillförsikt!
 
 
                                             Ja, så här mycket har jag gått ner sen början av året. Det är något att vara glad över.....
 
Det är så mycket som händer just nu och det har varit en svår period i mitt matliv. Jag har kommit till flera insikter som jag inte vet var jag ska vända mig för att få hjälp med. Jag har varit ledsen och känt en otrolig ledsamhet inför livet. Jag är fortfarande ledesn och känner mig låg men på något sätt känns det som om det kommer försvinna om jag bara lyckas sluta äta godis, kakor, godis och andra kolhydrater. Man kan ju tro att det är lätt att avstå sådant när man är glutenintolerant men den glutenfria världen har exploderat och det finns ett sortiment som gör att jag inte saknar något längre. Det sorgliga med det är att frossandet har inga gränser längre. Jag kan äta i stort sett alla sorters smågodis, glass, kakor och bullar och alla andra syndiga, förbjudna saker som triggar mig att äta mer eller åtminstodne tills det är slut.
 
Jag håller på att komma till insikt med en massa saker i mitt liv. Både känslomässigt, matmässigt, relationsmässigt och en hel hög med andra saker. Jag är glad att jag har stöd från en person som vill att jag ska lyckas nå mina mål. Jag önskar att fler förstod vad det är jag säger. Men det är många som inte förstår att jag behöver välja bort vissa saker i mitt liv för att må bra. Kanske behöver jag också välja bort vissa människor som inte vill att jag ska må bra. Dit har jag inte riktigt kommit än men jag är nog på väg. Jag börjar finna mitt starka jag. Mitt autentiska jag. Det jag som jag kommer ihåg. Den person som var stark nog att säga ifrån när någon sårade mig. Den person som inte var rädd att ta en konflikt. Nu är jag så låg i självkänsla och självförtroende att jag inte orkar ta en konflikt. Jag har blivit konflikträdd. DET är verkligen inte jag.
 
Relationsmässigt behöver jag komma till ett beslut. Gå vidare utan honom eller byta fokus i vårt förhållande. Jag har inte kommit fram till vad som är rätt där heller. När jag tänker på ett liv utan honom känns det tomt. Och samtidigt vet jag inte om vårt förhållande kan utvecklas åt det håll jag vill. Men jag kan inte tänka mig någon annan man alls. Jag älskar honom mer än jag tidigare har förstått så det där med att lämna honom bakom mig är en tanke som känns svår. Men samtidigt kanske jag måste släppa taget om vi inte kommer dit jag vill. Jag börjar bli gammal. Och jag vill ha barn. Och vi måste besluta oss för hur framtiden för oss ska se ut. En definition behövs. Eller ett bra, gemensamt avslut. Och sen måste det vara över. Inte som det varit tidigare, fram och tillbaka. Tar det slut nu så är det så.
 
Jag har också fått bättre kontakt med några av mina fina gamla klasskompisar. Jag har saknat dem, men jag tror att vi är på samma våglängd i våra liv och kan stödja varandra i våra enskilda utvecklingar och kanske har vi mer gemensamt än vi tror. Att ge och få stöd av andra har jag nyss funnit vara en gåva och jag ta numera tacksamt emot hjälp från alla håll jag kan. Förr har ensam varit stark men inte nu längre. Nu är gemenskap det starka och att få hjälp uppåt och tillåtas bli lyft av andra är fantastiskt. En underbar känsla helt enkelt. Jag är tacksam för den hjälp jag upplever att jag får! Nu vill jag bara bli mer energisk så jag orkar ta tag i allt. Men vi tar en sak i taget. Eller kanske två. Kost och själ är det som får sin omgång nu.
 
Idag är första dagen i mitt socker/kolhydratfria liv. Och jag behöver hjälp för att lyckas med det. Jag är tacksam för all hjälp och stöttning jag kan få.
 
En dag i taget.
 
Idag när jag var ute på min morgonpromenad/jogg höll jag på att bli uppäten av sommarplågan nummer ett! Dessa ettriga, ihärdiga små flygande varelser. Jag kan nog säga att de inte tillhör topp tio på favoritlistan över sommarens höjdpunkter i alla fall....däremot ligger de nog på en hög placering på det jag ogillar mest med sommaren!



En annan plåga - som jag aldrig brukar bekymras över annars, men i år, är pollen. Jag vet inte om jag är extra känslig, om jag håller på att bli allergisk eller om det bara är extremt höga pollenhalter i luften just nu. Men just nu i min stad kan man se moln av pollen flyga genom luften. Igår var det disigt ute när jag var på promenad och jag fundrad på vad det var när jag insåg att det var pollen som flög runt i luften. Tall och en släpper väldiga dammoln med pollen som fyller luften. Min hund fick bada i lördags på grund av allt pollen och jag känner att snart är det dags igen. Hur som helst så har jag nyst som en tok i flera veckors tid nu. Jag hoppas och önskar att det beror på höga pollenhalter som är ovanligt höga - inte på grund av en nyfunnen allergi.
När jag fyllde år i november förra året fick jag ett presentkort på Tehörnan. Idag när jag var på stan hade jag presentkortet med mig och tog mig in på butiken. Där fann jag två teer som jag inte tidigare haft och var nyfiken på att smaka. Jag köpte ett som heter Hawaiiblandning som doftade väldigt gott. Det har jag inte smakat på än.

Det andra som jag köpte är ett svart te med smak av chili och saffran. Det är helt ljuvligt gott! Det smakar som het saffransbulle. Jag rekommenderar detta te till alla som gillar saffransbulle. Det var verkligen gott.

Tänkte också visa lite klänningar som jag klickat hem i storlekt 48! Det är två storlekar mindre än jag hade förra året. Det känns ju toppenbra!

   Båda från lindex.com

    Dessa svarta kommer från Laredoute

  Byxorna kommer från Ellos och märket Zizzi/Zay

Svart och grått kanske inte är vad man har på sommaren men jag tänkte att byxorna kan man ha i höst på något trevligt party kanske men klänningarna de har jag på sommaren trots att de är svarta. Svart tycker i alla fall jag är elegant. Sen vet jag inte om jag kommer spara allt detta. Det är ju några kronor mer än jag från början tänkt mig...Och jag har beställt en klänning till från Lindex men den fanns inte kvar längre så det blev ingen bild på den.
Idag syndar jag. Jag äter choklad med citronsmak till kaffet. Och det är så gott! Men det känns lite fel å ändå lite rätt. Man måste få njuta ibland också. ;-)

 bild från google

Imorgon ska jag och min hund upp tidigt som attan. Vi ska upp så vi hinner med jogg/promenad innan jobbet. Jag börjar klockan 8 så jag måste nog upp vid 5.20 skulle jag tro för att hinna med allt. Normalt brukar jag promenera till jobbet, vilket tar en timme, men imorgon måste jag ha bilen med mig så då måste jag hinna med min morgonmotion innan jag åker till jobbet. Jag hoppas verkligen att det blir bättre väder imorgon än vad det är nu...just nu regnar det å är väldigt tråkigt ute. Jag hoppas i alla fall på uppehåll.
Idag på min jogg/promenad så joggade jag upp för en jättejobbig uppförsbacke. Jag blev väldigt stolt över mig själv. Ville bara tala om det.

Nu ska jag åka till jobbet. Ha en bra dag!
Vem är du som tittar in hit? Lämna gärna en trevlig kommentar.
Nu önskar jag Er alla en riktigt Glad Påsk!

Idag har jag ingen hund hemma så idag passade jag på att ta en varv ute i naturen. Ja, jag joggade inte hela tiden utan jag gick i raskt tempo(som ínte var så raskt på slutet) i fem minuter och sen joggade jag i tre minuter. Det var jobbigt och hemskt men jag är stolt över mig själv på fler sätt än ett. Jag tycker inte om att vara ute utan min hund så att jag trots det gick ut ser jag som en stor seger. Och att jag sedan faktiskt joggade i hela 15 minuter är jag också stolt över. Jag insåg dock att om jag går i sju minuter och joggar i tre så kommer jag orka fler omgångar jogg eller så ska jag helt enkelt stå ut med detta och hålla ut tills det går lättare och lägga på fler joggomgångar om kanske två-tre veckor. Vad tror ni om det?

Hela tiden när jag joggade och tyckte att det var jobbigt så hörde jag en röst i huvudet. -Rör på fläsket. Fett är inte attraktivt. Du klarar det. Kom igen! Du är duktig! Måste tacka Katrin för det och Jillian(biggest loser-Jillian).

Ja, jag känner ju inte Katrin eller Jillian på något sätt och har aldrig träffat någon av dem, men jag kan sannerligen höra Jillian skrika i mitt huvud och då vill jag helt plötsligt kämpa lite till. Så jag hoppas det funkar på onsdag också när jag ska ut och jogga nästa gång.

Jag fick ihop över 6000 steg på min lilla runda så jag tror att jag kommer lyckas att nå mina 15 000 steg idag. Nu ska jag äta min frukost innan den svalnar.
Idag köpte jag ett par jeans. De var lite för små men jag tänkte att jag kanske kan ha dem i midsommar om det blir kallt väder. Eller jag ska kunna ha dem vid midsommartid. Och i bästa fall är de kanske lite stora till midsommar. Om jag skulle lyckas gå ner 10-15 kilo på den tid som är kvar till midsommar så är jag mer än nöjd. Jag tror att det är möjligt faktiskt. Mitt första mål är dock att gå ner 10 kilo. Hur som helst så kostade jeansen bara 90 kronor så det var inte någon större summa att lägga ut på ett par jeans som inte funkar precis nu.
Jag vet inte hur fashionabelt det är med vita jeans, men jag kände att jag ville ha ett par lite tjockare byxor i sommar som ändå känns somriga när det blir midsommar. Kanske kan man ha en fin, somrig tunika till. Eller något annat.

Nä, nu säger jag godnatt. Imorgon är det då äntligen 1 april! :-)
Känner mig mycket förväntansfull och peppad just nu! Imorgon är dagen då jag ska börja med LCHF eller snarare NCHF på seriöst allvar. Jag har ju redan kört LCHF under en månads tid och imorgon ska jag berätta vad som hänt viktmässigt. Imorgon ska jag väga och mäta mig. Jag kommer sedan att mäta mig en gång i månaden tror jag i alla fall. Kanske varannan vecka om det händer mycket på vågen. :-)

Idag ska jag och en vän köra zumba - hemma. Hon har köpt de där zumbaskivorna så idag kör vi. Då jag just nu har dåligt med arbete så är inte min plånbok speceillt välfylld och då får jag motionera där det är gratis. Sen ska jag börja på FoS igen så jag kan gå på spinning, som jag tycker är jättekul å supereffektivt. Och gymma lite grann också. På något sätt måste jag försöka få till att använda mig av mina hantlar också. Ska dessutom gå ner i förrådet och leta rätt på mitt hopprep som jag tror jag har där.

Vi har dessutom sagt att vi ska mäta steg varje dag, jag och min vän. Hon ska börja med 10 000 steg om dagen och jag med 15 000 steg. Jag har ju hund så jag går 10 000 steg utan problem varje dag. På mitt jobb går jag runt 8 åtta till tiotusen steg om dagen, beroende på vad som händer. Så jag rör på mig ganska mycket men inte tillräckligt hårt skulle jag tro.

Ja, det får räcka för idag. Imorgon börjar mitt seriösa liv med LCHF! Vi kanske ses imorgon. Hoppas det.
Jaha. Tokdeprimerad(idag och hela den här veckan som gott). Å vad gör en tjockis då? Jo, äter. Idag har jag bakat en kladdkaka. Den doftar ljuvligt och jag har smakat en bit som var ca 1x1 centimeter. I kylen står en skål med färdigvispad grädde och väntar. Kaffet är upphällt i koppen och jag väntar på att kladdkakan ska svalna tillräckligt för att grädden inte ska smälta av värmen.

Just nu bryr jag mig inte det minsta om jag går upp 1 kilo eller 10. Det känns som om livet är emot mig precis just nu. Inte bara på ett plan utan alla plan. Mina drömmar går i kras en efter en och just nu kan jag inte göra så mycket åt det. Så då tar jag min tillflykt till det jag känner till och har en vän för stunden i - bakverk. Jag har inte ätit middag idag eller lunch så det finns plats att trycka i kladdkaka i magen. Sen efteråt när jag har gjort det önskar jag ibland att jag skulle ha styrkan att sätta fingrarna i halsen och få ut allt som jag har ätit. För just för stunden ger kladdkakan mig en känsla av tillfredsställelese men efter ett tag ångest. Ångest som gör att jag kommer må ännu sämre än innan.

Jag har inte styrkan att göra som så många andra -  att stoppa fingrarna i halsen. Tänk om jag bara kunde göra det vad enkelt allt skulle vara då...ingen påverkan på fettet i kroppen trots att jag skulle kunna hetsäta och få bort den ångesten som utlöser de tankar jag har precis just nu. Fan vad jag mår pissigt just nu. Hoppas det går över snart för jag vägrar må så här länge till....
För några dagar sedan pratade jag med en väninna som gjort en gastric-bypass för några månader sedan. Jag frågade hur mycket hon har gått ner sedan operationen. Hon hade gått ner 35 kilo sedan hon, innan operationen började äta modifast. Där hon opererades äter man modifast som är en måltidsersättning, i två veckor innan operationen för att gå ner lite i vikt men främst för att vänja sig med att äta i flytande form. Hur som helst så vägde hon 142 kilo innan hon blev opererad så alla förstår ju att det var nödvändigt för henne att gå ner i vikt. Och jag är mycket glad för hennes skull. Många skulle nog tro att jag är avundsjuk på henne men det är jag inte.
Jag blev nämligen själv tillfrågad om en gastricbypass för några månader sedan när jag var hos min läkare. Jag tackade vänligt men bestämt nej. En operation för mig är att gå förbi det verkliga problemet och bara "fuska". FÖR det tog inte ett år för mig att gå upp i vikt och det kommer inte att ta ett år för mig att gå ner i vikt heller. Jag vill komma åt det verkliga problemet till min viktuppgång genom terapi, kostomläggning och mer motion - inte genom en operation.

Det jag nu vill komma fram till med samtalet som jag hade med min väninna var något hon sa. Hon sa: nu känns det inte helt overkligt att komma under 100 kilo. Jag blev extremt provocerad av det. Det är klart som f*n att det inte är overkligt för henne att komma under 100 kilo och det ganska snart...MEN behöver hon kämpa för det???? NEJ. Det enda hon gjort är att lägga sig på ett operationsbord, bli opererad och äta mycket små portioner. Vad är det som är så svårt med det då? Inget. Det är det här jag menar med att fuska. Tänk om det gick att fuska sig upp i vikt också. Okej, jag vill gå upp 70 kilo, jag opererar in 70 kilo fett å sen är jag en fet, överviktig människa på ett litet kick....var det så det gick till att gå upp i vikt???? Vem går upp 45 kilo på ett år????

Ja, jag vet att det finns de som går upp 45 kilo på ett år men INGEN jag känner har gått upp i vikt så snabbt utan har tagit fem kilo här, tio kilo där och så vidare. Det har tagit tid att gå upp i vikt så varför får det då inte ta tid att gå ner i vikt och göra det själv? Eller åtminstonde prova själv....

Jag blir provocerad av den här operationshysterin som är nu i vårt land. Det är så fruktansvärt många som opererar sig istället för att de får hjälp med kostomläggning, motion och terapi. För vem känner en lycklig tjockis???? Inte jag i alla fall och jag känner några stycken. Ingen av dem jag känner är nöjd med sin kropp eller en helt igenom glad tjockis(tyvärr finns det ju många smala som inte heller är nöjd med sin kropp men det är en helt annan sak som inte behöver tas upp i det här inlägget). Tyvärr så kan jag bara säga att operationshysteri är precis vad det är. En väninna till mig har också blivit erbjuden operation. Hon funderar fortfarande om hon ska göra den eller inte. På sjukhuset hade de sagt att hon var en "perfekt" kandidat för operationen. Det provocerade mig också. Det man sa till henne var att eftersom hon har stressrelaterad fetma och hatar att motionera så klassades hon som en perfekt kandidat för ingreppet. Hur tänker man inom sjukvården då? Jag bara undrar... Är det inte meningen att alla tjockisar ska lära sig att motionera, äta rätt och allt annat som man måste göra för att hålla vikten sedan? Varför räknas man som en perfekt kandidat för ett ingrepp som förmodligen är stressrelaterat? Borde inte hon då få gå på stresshantering innan man ger henne en operation? Och borde inte sjukvården ge henne motion på recept som en första åtgärd innan man gör ett kirurgiskt ingrepp i kroppen? Jag fattar inte hur sjukvården tänker när man inte tar tag i den bakomliggande orsaken till fetma innan man ger folk en operation.

Men känn er välkomna att förklara för mig! Och kom då inte med att alla värden i kroppen blir bättre, en snabb viktminskning är bättre än en långsam viktminskning, bla bla bla bla.. Kom med något riktigt bra argument så ska jag lyssna och kanske till och med förstå hur sjukvården tänker när man påstår att man hellre opererar än tar tag i problemet på riktigt..

Jag hoppas att ni förstår vad jag menar när jag skriver om operationshysterin. Jag förstår inte hur sjukvården tänker när de tycker att ett kirurgiskt ingrepp är det främsta vapnet mot fetma. Jag tycker att man ska göra något åt de bakomliggande problemen först och ge motion på recept, sikta på att komma åt den verkliga orsaken till viktökningen från första början. Av alla mina vänner som är överviktiga och jag lovar, jag har några stycken, så har ingen av dem, å inte heller jag, någon bakomliggande sjukdom som är orsaken till övervikten. Finns det däremot en sjukdomsbild bakom en häftig viktökning kan jag tycka att operation är okej men har man ätit sig till sin övervikt i kombination med för lite motion, ja, då tycker jag att det finns andra saker att ta till först. Operation är inte det första man ska erbjudas när man som överviktig traskar in på sjukhus, vårdcentral eller andra sjukhusrelaterade ställen...
Sitter här i min ensamhet och äter frukost och väntar på att klockan ska gå så jag kan åka och jobba. Äter en mycket god frukost bestående av Kanelomelett och fröbröd med te. Jag är mätt! Tänk att en omelett kan göra en så otroligt mätt!

Det verkar bli en kall men fin dag idag. Hoppas ni utnyttjar det vackra vädret(om ni också har fint förstås) och tar en riktigt lång promenad. Ta med lite fika så blir det ännu mysigare att promenera långt och länge!
Vem är du/Ni som kikar in här? Gör gärna ett trevligt avtryck! :-)
Jag uppdaterade kategorierna idag, därför ser det ut som om jag skrivit alla inlägg idag men det har jag alltså inte gjort.

Jag började med LCHF förra tisdagen, den 25 januari alltså. Och har imorgon levt som LCHFare i en vecka.