Det är så mycket som händer just nu och det har varit en svår period i mitt matliv. Jag har kommit till flera insikter som jag inte vet var jag ska vända mig för att få hjälp med. Jag har varit ledsen och känt en otrolig ledsamhet inför livet. Jag är fortfarande ledesn och känner mig låg men på något sätt känns det som om det kommer försvinna om jag bara lyckas sluta äta godis, kakor, godis och andra kolhydrater. Man kan ju tro att det är lätt att avstå sådant när man är glutenintolerant men den glutenfria världen har exploderat och det finns ett sortiment som gör att jag inte saknar något längre. Det sorgliga med det är att frossandet har inga gränser längre. Jag kan äta i stort sett alla sorters smågodis, glass, kakor och bullar och alla andra syndiga, förbjudna saker som triggar mig att äta mer eller åtminstodne tills det är slut.
 
Jag håller på att komma till insikt med en massa saker i mitt liv. Både känslomässigt, matmässigt, relationsmässigt och en hel hög med andra saker. Jag är glad att jag har stöd från en person som vill att jag ska lyckas nå mina mål. Jag önskar att fler förstod vad det är jag säger. Men det är många som inte förstår att jag behöver välja bort vissa saker i mitt liv för att må bra. Kanske behöver jag också välja bort vissa människor som inte vill att jag ska må bra. Dit har jag inte riktigt kommit än men jag är nog på väg. Jag börjar finna mitt starka jag. Mitt autentiska jag. Det jag som jag kommer ihåg. Den person som var stark nog att säga ifrån när någon sårade mig. Den person som inte var rädd att ta en konflikt. Nu är jag så låg i självkänsla och självförtroende att jag inte orkar ta en konflikt. Jag har blivit konflikträdd. DET är verkligen inte jag.
 
Relationsmässigt behöver jag komma till ett beslut. Gå vidare utan honom eller byta fokus i vårt förhållande. Jag har inte kommit fram till vad som är rätt där heller. När jag tänker på ett liv utan honom känns det tomt. Och samtidigt vet jag inte om vårt förhållande kan utvecklas åt det håll jag vill. Men jag kan inte tänka mig någon annan man alls. Jag älskar honom mer än jag tidigare har förstått så det där med att lämna honom bakom mig är en tanke som känns svår. Men samtidigt kanske jag måste släppa taget om vi inte kommer dit jag vill. Jag börjar bli gammal. Och jag vill ha barn. Och vi måste besluta oss för hur framtiden för oss ska se ut. En definition behövs. Eller ett bra, gemensamt avslut. Och sen måste det vara över. Inte som det varit tidigare, fram och tillbaka. Tar det slut nu så är det så.
 
Jag har också fått bättre kontakt med några av mina fina gamla klasskompisar. Jag har saknat dem, men jag tror att vi är på samma våglängd i våra liv och kan stödja varandra i våra enskilda utvecklingar och kanske har vi mer gemensamt än vi tror. Att ge och få stöd av andra har jag nyss funnit vara en gåva och jag ta numera tacksamt emot hjälp från alla håll jag kan. Förr har ensam varit stark men inte nu längre. Nu är gemenskap det starka och att få hjälp uppåt och tillåtas bli lyft av andra är fantastiskt. En underbar känsla helt enkelt. Jag är tacksam för den hjälp jag upplever att jag får! Nu vill jag bara bli mer energisk så jag orkar ta tag i allt. Men vi tar en sak i taget. Eller kanske två. Kost och själ är det som får sin omgång nu.
 
Idag är första dagen i mitt socker/kolhydratfria liv. Och jag behöver hjälp för att lyckas med det. Jag är tacksam för all hjälp och stöttning jag kan få.
 
En dag i taget.